Sverige nästa
Idag har jag sovit i min för korta säng för sista gången, planet hem går om 5 timmar och det är med blandade känslor jag lämnar Kanada och vännerna jag fått. 4 månader har gått otroligt fort och det ska bli roligt att komma hem igen. Jag saknar lingongrova med bregott och hushållsost mest tror jag…
Det har varit en lärorik tid också, jag har finslipat mina färdigheter i Illustrator och Flash samtidigt som jag fått en större förståelse för andra kulturer och människor. Som Svensk har man (eller jag iaf) bara läst om Europeisk kultur…plus sett lite på TV om andra men för att lära sig tror jag senhårt på att åka ut och se efter själv.
Att ta ett steg utanför sin vardag och försätta sig utanför sin komfortzoon tror jag man lär sig mest på. Att hela tiden behöva vara närvarande och fokuserad är något man ibland glömmer. Det är lite som klättring när jag tänker efter, allt man fokuserar på är nuet och vart nästa “move” ska gå.
Mitt nästa “move” går mot flygplatsen och Sverige och därefter får vi se…
Resan hem
/O
Resan går mot sitt slut…
Tiden går fort när man har roligt…nu är det ett dygn innan jag sätter mig på planet hem mot Sverige igen. Sandra åker kl 0700 imorrn men jag tar sovmorgon till 1300.
Förra veckan var vi och flög propellerplan över höga berg och vidsträckta glaciärer, det var jäkligt häftigt och man kände sig verkligen liten när man flög UNDER bergstoppar som var 12000 ft (ca 3700m). Flygturen var en timme och den timmen var fort över…för mig…för Sandra som hade huvet i en påse halva vägen var den nog lite längre. Jag ville göra en looping, men det fick jag dåligt medhåll ifrån den övriga besättningen, turbulensen som var mellan bergstopparna räckte gott ändå.
Flygtur utanför Haines Junction
I förrgår var tog vi en sväng till Alaska och Skagway där vi sov en natt. Att hyra bil är inte nån lek i Kanada kan jag meddela, efter två dagars nedgångar av visa-kort som inte ville fungera och bilar som inte fanns att hyra fick vi tag på en Subaru vi burnade iväg med. Det roliga här var att han vi skulle hyra bil av var från Sverige och mer exakt Öjebyn utanför Piteå!. Världen är verkligen sjukt liten ibland, han hade varit här i 4 år och trivdes som fisken i vattnet.
Våran ursprungliga plan var att åka till Skagway och åka färja över till Haines men den planen fick vi revidera då det bara gick en färja ut och en färja hem varje dag. Och färjan hem skulle gå 03.15 på morgonen. Efter nästan två veckors sovande i en säng som är 1 meter med ett täcke och en kudde var nästan huvudmålet med resan att få sova i en stor säng där man slapp kriga om kudden. Vi bestämde oss således att stanna i Skagway över natten och bara ta det lugnt.
Vi gick först in på ett B&B som hade varit en gammal bordell för 100 år sedan, namnen på flickorna som “jobbade” där var fortfarande uppe ovanför alla rum. Hela stället kändes väldigt spökligt och läskigt så vi sa att bordellen var plan B. Som tur var hittade vi ett jättemysigt ställe (utan spökande glädjeflickor) där vi slog läger för natten. Kvällen fortsatte sedan med ölprovning på det lokala bryggeriet, 7 sorters öl hade de och jag provade såklart alla!.
Tydligen var vi några dagar tidiga då deras turistsäsong skulle starta idag fredag, då kommer det massor med båtar fyllda (skulle jag gissa) av till största delen tyskar. Jag har hört en teori från en Kanadensare att Tyskarnas plan är att sprida ut sig över hela jorden för att sedan slå till och ta över allt på en gång. Hur som helst kommer gatorna fyllas av 9000 turister istället för de knappa 900 som bor där året runt. Jag tror vi kom precis i rätt tid.
Dag två gjorde vi en utflykt i Alaskas vildvuxna urskogar. Träden var som allt annat i USA - stora och större. Jag höll utkik efter Sasquatch men såg honom inte.
När vi hade utforskat skogarna lite så tog vi bilen och åkte en bit längs kusten där vi fick se 20-25 st sälar som kalasade på stora fiskstim som hade kommit in i bukten. Dom var väldigt nyfikna och såg ut som svarta korkar som guppade i vattnet. (Hörde ett sälskämt också: “So a baby seal walks into a club…”). När vi sett sälarna äta middag en stund vände vi om och åkte hem till Kanada igen.
Alaska
Idag ska Sandra ut och rida med en kompis. Själv ska jag nog dricka en kall öl och ta in det sista av de Kanadensiska bergen.
Vi ses snart!
Stor i orden men liten på jorden.
Hej!
Nu är det jag, Sandra, som skriver i Oskars blogg.
Jag har varit i Kanada i en vecka nu, det är helt fantastiskt! När jag kom på flygplatsen var Oskar där med ett plakat om halsen där det stod ” Sandra Lundström, Sweden”, utifall att jag inte skulle känna igen honom. Det gjorde jag, även utan skylten skulle jag våga påstå.
Sedan jag kom hit har vi hunnit med flera spännade saker.
En dag var vi i gränslandet mellan Kanada och Alaska och gick med snöskor. Landskapet var otroligt! Det fanns väldigt mycket ripor där också, så en bössa (konstaterade Oskar) hade inte varit helt fel.
Igår hyrde vi Mountain-bikes (ja mamma, även hjälm) och tog oss en liten tur i området. En bild ljuger inte sägs det, men i detta fallet kan jag inte hålla med om det. I de flesta bilder som är tagna på mig leder jag min cykel, så var självklart inte fallet!
Bara det svåra partierna, och det var såklart då som Oskar tog fram kameran.
Vilda djur finns det gått om, jag har sett örnar, hökar, ekorrar, räv, älg och en coyote.
Coyoten trodde jag var en varg. Oaw, titta!, nästan skrek jag, en varg! Men Oskars kompis Sean talade vänligt om för mig att en varg är nästan dubbelt så stor, det där är en Coyote.
Jaja, fin var den i alla fall.
Nu är det väl en björn och en puma som saknas för att vilddjurskvoten ska vara fylld. Dom skulle jag inte vilja se på nära håll dock, utan helst genom en bilruta.
När vi hade tillbringat eftermiddagen på våra cyklar tyckte vi att vi förtjänade att äta munkar på Tim Horton´s. Vi beställde sex stycken munkar i olika smak att dela på. Vi fick 12 stycken. Vi kämpade på bra, men det räckte inte hela vägen. Socker-chocken gick inte att värja sig mot och vi fick lov att slänga en hel del av de fantastiskt goda munkarna. Det blev ingen middag den dagen.
Jag har gjort mitt bästa för att försöka fotografera den storslagna naturen, men lyckas inte gör den rättvisa. Jag kan ialla fall säga att man känner sig väääääldigt lite här. Nästan obetydelsefull på något vis. Tystnaden ute i vildmarken är fantastisk. Nästan så att man får lock för öronen. (Jag, Oskar, har hört att våra öron inte kan hantera den totala tystnaden som är här så då hittar dom på egna ljud som man kan höra när det är helt tyst) Det som jag tycker är roligast är att även de som vuxit upp här, eller bott här under väldigt många år, fortfarande verkar bli lika hänförda som jag av naturen. Det är nog svårt att bli hemmablind här.
Vi har haft strålande väder hela veckan. Det är jag väldigt tacksam för. Imorgon ska vi åka flygplan över Kanadas högsta berg, sedan tänkte vi nog hyra en bil och åka till Alaska nästa vecka. Men det skriver vi om senare.
(Oskar) – Ja, det hon sa…
Här är lite bilder från den senaste veckan.
Finbesök från Sverige
Om 12 timmar kommer Sandra och hälsar på. I skrivande stund är hon förmodligen nånstans över atlanten på väg till Vancouver. Det är nästan 4 månader sen jag lämnade Umeå så det återstår att se om vi känner igen varandra. Jag tänker safea med en stor “Sandra-från-Sverige-skylt” på flygplatsen när hon kommer. Antar att jag i teorin skulle kunna få fel Sandra från Sverige, men den risken bedömmer jag som liten.
Det är trots allt fredag och folk här ska med största sannorlikhet gå ut å härja på stan. Om jag tänker tillbaka på hur jag mådde när jag landade här så kommer Sandra förmodligen vilja ha en säng hellre än en öl…men man vet aldrig.
Sängen vi kommer dela i två veckor har jag ögonmåttat till 105-110 cm så man kommer inte frysa iaf.
Sen har jag planerat lite små utflykter och lagomt äventyrliga saker vi ska göra.
Jag har nu lämnat in den sista uppsatsen i skolan och (nästan) avslutat mina projekt. Det har gått väldigt fort allting men när jag kollar tillbaka på bilder och läser vad jag gjort sedan jag kom hit så har jag ändå hunnit med ganska mycket skulle jag vilja säga. Det har varit en lärorik och intressant upplevelse på många sätt. Och än är det inte slut!
/Oskar
Residence terror!
Sedan några veckor tillbaka har jag och Sean spridit skräck bland våra grannar genom att tålmodigt vänta på strategiska platser och skrämma sk€%#*@n ur dom som går förbi. Speciellt roligt är det att skrämma två tjejer som heter Julia (a.k.a Schmoolia) och Anna, då dom är sjukt lättskrämda och skriker omänskligt högt. Lämnar man sin dörr på glänt och lyssnar på musik får man skylla sig själv. En annan klassiker är att vänta bakom ett hörn i en korridor och hoppa fram när någon kommer gående i stilla ro.
Nackdelen med våra bus, vi skrämmer även varandra med jämna mellanrum också, är att man blir väldigt paranoid när man går runt i huset. Man vet att man kan bli skrämd när som helst och man går hela tiden på helspänn.
Vårat senaste mästerverk var när vi skrämde Julia för några dagar sen. Jag väntade utanför hennes dörr i ca 20min innan hon kom ut. Man måste ha ett jäkla tålamod när man ska skrämma folk. Sean dokumenterade allt med sin kamera och jag klippde ihop de vesäntliga delarna. Här är resultatet!.
/No one is safe…
No mans land
Det här blir ett komboinlägg då jag gjort två häftiga utflykter sen jag skrev sist.
Förra helgen var jag och några kompisar och gick upp på ett relativt snöfritt berg här i närheten. Våren närmar sig med stormsteg här också så det var mest sten på berget vi traskade upp på. Det såg inte så brant ut från foten av det men närmare mot toppen vart det nästan lite väl brant, och det faktum att hela berget bestog av lösa stenar gjorde inte klättrandet lättare. Hur som helst tog vi oss upp på toppen utan några större svårigheter, nedanför oss slingrade sig Klondyke Highway som man såg nån enskaka lastbil på ibland, tittade man åt andra hållet såg man en stor sjö som egentligen bara är en väldigt bred del av Yukon river. En otroligt vacker plats helt enkelt. På vägen ned hittade jag en stor barkbit som jag åkte snowboard på ned för stenröset…med varierad framgång.
Efter en hård dag av bergsbestigande åkte vi till några varma källor och vilade upp oss innan vi åkte tillbaka.
Och nu i helgen var vi i gränslandet mellan Kanada och Alaska och åkte skidor i tre dagar. Det var avslutningsutflykten med outdoorkursen jag läser och det var helt överhäftigt!. Jag fick ta lite av en reservledarroll då jag hade mest erfarenhet i gruppen. Vi tog våra pulkor och satte av mot en dalång och redan efter 40min kändes det som att vi var helt ute i ingenstans långt bort från allt. Det är i princip sant också men man visste att bilarna inte var långt borta om nått skulle spåra. Första dagen grävde vi våra snökor som vi skulle sova i två nätter, jag hade turen att halvvägs in träffa på en stor gran som vi fick försöka gräva runt och tillslut såga ned. Detta gjorde att det vart en lite lustig konstruktion på vårat hem men det fungerade ändå bra. Det blev utan tvekan den största snökan jag någonsin byggt. Vi sov tre personer i den och vi skulle lätt rymma tre till. Jag tror jag var den enda som hade sovit i snöka förut och en i gruppen hade lite lite svårt med trånga utrymmen fick vi lära. Men det gick bra ändå, vi hade ett tält som backup om nån skulle vilja frysa utomhus istället för att sova i en varm snögrotta.
Dag två tog vi på oss skidorna och satte av längre in bland bergen. Vi gjorde lite lavintest och lärde oss om säkerhet och fjällvett. Skidvanan var väl lite sådär i gruppen, som tur var drog jag och läraren upp snittet. Alla hade i vilket fall en glad inställning och kämpade på bra. Min största farhåga var att folk skulle säcka ihop och börja gnälla så vi skulle bli tvungna att stanna på nån liten kulle och träna att ta på och av stighudarna. Men som sagt, det gick bra och vi tog oss upp på en topp. Vägen ned var lite spännande men grymt rolig ändå, jag gick upp för berget en gång till och åkte ned medans de andra rumlade ned för berget bit för bit.
Dag tre hade vi strålande sol och det känns i ansiktet idag kan jag meddela. Hur mycket solfaktor jag än smetar på så blir jag ändå röd om näsan och om läpparna. jaja jag klagar inte, man ska va lite vindpinad så det syns att man levt!. På vägen hem kom våran japanska vän nästan inte in i landet igen då hans visa hade gått ut. Det var nästan lite komiskt på plats men nu måste han ringa runt till ambassader och förklara varför han ska få stanna i landet. Det är nog inget problem men säkerligen jäkligt drygt.
Väl hemma avslutade vi resan men en rejäl pizza och öl middag på Boston Pizza. Man sov gott den kvällen…
I övrigt känns det som att resan börjar gå mot sitt slut, har några hemtentor att skriva bara och lite avslutningsgrejer men sen är det tillbaka till verkligheten igen.
/Oskar